Typiskt beteende av bilförsäljare när en tjej/kvinna kommer in i en bilhall är följande:

Nonchalera. 

Hon syns inte. 

Hon finns inte.

Även om tjejen är kvar en bra stund är det ingen av försäljarna som ser henne. De är väldigt mycket upptagna med nåt betydligt viktigare.

Är en av kvinnligt kön får en tydligt påkalla uppmärksamheten. (En rejäl busvissling, som typ inkallning av hästar i hagen kan fungera.)

Begbilavdelningen. 

Försäljaren styr självklart kosan mot begbilavdelningen. 

Hon ska definitivt ha en gammal bil. 

De nya är bara för motorintresserade män som vill nörda ner sig i hästkrafter och annat tekniskt. 

Färg. 

De frågar vilken färg man gillar.

Ehhh... 

Vem bryr sig så länge den inte är fläckigt rostfärgad ... typ.

Eller förresten, jag tar tillbaka det. En Ferrari SKA vara röd!

"Tjejbil" 

De föreslår en liten, skruttig, röd sak som står  längst in i ett hörn som  tjejbil. 

Inte trodde jag att bilar har kön?

Vi tjejer ska ju bara ha en liten, billig, stadsbil att köra ungarna till dagis i...eller?

Sorry, massor av tjejer släpar runt på minst en 600 kilos häst i en rejäl hästfinka. Fram med en redig bil - med dragkrok.

För sjutton gubbar, ta reda på behoven först. Lektion ett på säljkursen!

Min förra var en Tiguan. Bra och stark dragbil utan att vara extremt stor.

Nu kör jag Subaru e-boxer.

(Och Subarusäljaren här har sambo som rider...Koll på läget alltså 😉)

Vad jag drömmer om?

En lastbil, förstås!