...från en kollega. Hon har jobbat i många år som ridinstruktör och ridskolechef . Hon berättade nu att hon inte alls trivs på sitt jobb längre. Jag blir så ledsen. Att det ska vara så förbaskat svårt att jobba åt en ideell förening.

 

Hon berättar samma historia som jag av egna erfarenheter känner till, men också fått mig berättad alltför många gånger, framförallt under det senaste året sedan jag bestämde mig för att kliva av ridskolechefsuppdraget och byta karriär. Som ridskolechef har man nog ett av världens bästa jobb, men på urusla villkor (och då menar jag inte lönen, trots att det är långt ifrån ett höglöneyrke ).

 

Varje år byter man arbetsgivare i och med att det väljs en ny styrelse. Ibland kommer det in några få nya ibland många. Varje styrelse vill sätta sina bomärken på verksamheten och här börjar det. Nån kör på som en bulldozer, någon hinner inte alls med vad som händer. Personalen är alltför ofta inte involverad i de förändringar man vill göra förrän de är ett faktum. Styrelseledamöterna har begränsade kunskaper om vilket ansvar man har som arbetsgivare. Interna stridigheter uppstår i styrelserna och det är inte helt ovanligt att ledamöter hoppar av under pågående mandatperiod. Mitt i smeten, utelämnad, utsatt och ensam, sitter man som verksamhetschef och ska försöka driva en bra ridskola. Oftast håller man bekymren borta från sina anställda ridlärarkollegor in i det sista, så ingen finns att bolla med.

 

Jag har den bestämda uppfattningen att de flesta ridskolechefer är duktiga, drivna och intresserade. De brinner för sitt jobb och gör mycket större insatser än vad en anställning egentligen innebär. De är också relativt tåliga för förändringar, annars skulle de inte orkat stanna så länge som de gjort...

Det finns för många ridskolechefer som slutat och nu ägnar sig åt annat. Det är rent slöseri med kompetens. Dessutom innebär sån här hantering av ärenden ofta kostsamma tapp för ridskolan.

 

Har vi råd med detta slöseri av mänskliga och ekonomiska resurser?