Mycket har skrivits genom åren om hur man "ska" vara som chef och ledare och varje tid har sin egen idealbild. Jag kommer tex tydligt ihåg vilka chefer som diskuterades flitigt under min studietid i Gävle och Uppsala. Det debatteras flitigt olika ledartyper och ledarstilar, men något konstant vinnande koncept verkar inte finnas. Är man chef är det ju också så att det på något vis är legitimt att folk hela tiden kommer och talar om hur man bör vara och hur man bäst bör göra. Det besvärliga är att alla som tycker är av olika mening...

 

Under några år har haft tillfälle att på lite avstånd studera ett intressant fenomen. Det handlar om en person som är mycket duktig på att uttrycka sig i de termer som de senaste decenniet varit "inne" och ger ett väldigt trovärdigt intryck. Ungefär såhär låter det med ett axplock och lite olika uttryckt genom åren: Mina styrkor är att få människor i en grupp att sträva åt samma håll, gå i samma riktning, jobba mot samma/gemensamma mål. Jag tycker det är viktigt med delaktighet och samarbete, teamwork, transparens, samverkan, förändring inifrån organisationen, empati, se till individen, betona vikten av medarbetarna...

 

Jag vartill en början helt övertygad om denne persons kunnande och lämplighet att skapa goda miljöer för samarbete och förståelse i grupper där väldigt olika människor som mer eller mindre "tussats ihop", tex på en arbetsplats.

 

Det som fick mig att efter ett tag börja fundera var det personen sa kontra hur den handlade. Eller egentligen mer vad som hände i grupperna, som verkade präglas av sönderfall, konflikter, turbulens och hög omsättning på personal. I min värld, och som jag uppfattar orden så tänker jag att det som denne chef själv sa sig vara mycket bra på och värna om, var de egenskaper som denne behövde träna upp allra mest. Jag undrar om personen i fråga verkligen själv tycker den är bra på detta? Eller är det ett drivet spel för gallerierna för att göra karriär?

 

Det är uppenbart att det lönar sig med fagra ord och floskler. Vad som händer efter tillträdandet är två scenarion:

 

Det vanligaste verkar vara att gruppen förändras genom att en del personer byts ut, mer eller mindre frivilligt eller genom att de manipuleras ut. När sedan alla med avvikande åsikt är ute ur bilden har man till synes ganska enkelt att få alla i gruppen att dra åt samma håll. Voila! Sen är det dags att raskt avancera till nästa uppdrag.

 

Alternativ två har också hänt: att personen drar igång en process, men får väl mycket motstånd på sin väg mot genomförandet av sina egna idéer, och vandrar vidare till nästa uppdrag. Kvar finns en sönderfallen grupp med interna slitningar som någon annan får ta hand om

 

Det som jag trodde var nåt helt annat. Att den här personen verkligen hade ett väl fungerande "recept" för att få med sig en hel grupp av oliktänkande människor mot ett gemensamt mål. Tänk så himla bra och intressant det varit! Det hade jag gärna velat vara med och studera! Nu blir jag mest förvånad att man kan gå från ställe till ställe med samma vackra ord och utfästelser och att folk inte genomskådar det. Men det är klart -om målet är att alla i gruppen ska gå åt samma håll och sammansättningen av gruppen är irrelevant så kan man kanske se det som att man når målet även om många kliver av under resans gång? Att man sen utan minsta tvekan trampat på folk och gått över några lik på vägen är kanske inte så viktigt...?

 

Hoppas att jag får tillfälle att fortsätta att ha lite koll på vad som händer även framöver för att se om mönstret upprepar sig hela tiden eller om det på sikt sker någon form av förändring och utveckling av chefsskapet. Jag skulle önska att den här personen fick till verkligheten lika bra som de vackra orden. Då skulle det bli häftigt!

 

Eller är det jag som ska tänka om när det gäller gruppers sammansättning? Det är kanske alltför besvärligt med många starka viljor? Bättre att flytta bort de som är av avvikande åsikt och inte utan ifrågasättande vill kapitulera och marschera åt samma håll?