För några dagar sedan städade jag undan lite böcker för att få plats med fler klientpärmar på mitt kontor. I hyllan stod en pärm från en ganska omfattande ledarskapskurs som jag gick för många år sedan. Det är märkligt hur känslor kan styra oss. Blotta åsynen av pärmen gjorde att jag fick obehagskänslor, hög puls och en riktig klump i magen. Kursen i sig innehöll mycket som var bra och intressant men en händelse en tid efter kursen gjorde att hela upplägget liksom föll på eget grepp.

 

En av de första sakerna jag minns från kursen är att vi satte upp regler för vad som gällde för gruppen. Bland annat att det som hände i gruppen och på kursen skulle stanna där. För mig var det viktigt för att känna trygghet och våga "utelämna" mig själv. En tid efter kursens slut hamnade jag i en konfliktsituation med en anställd på företaget som arrangerat kursen (denne var ej kursledare för detta tillfälle) varpå denne säger att de "diskuterat" mig och att de tycker att jag är ... och ett omdöme med en beskrivning av mig som jag aldrig hört förut. Huruvida de verkligen diskuterat mig, kursledarna och de anställda i företaget emellan, eller ej vet jag ju med säkerhet inte. Det kan ju faktiskt vara något som denna person just då hugger ur luften för att förstärka sina synpunkter. I affekt gör man ju tyvärr ibland saker som inte är genomtänkta.

Det intressanta tycker jag är att känslan jag fick då kom tillbaka så starkt bara för att jag såg kursmaterialet. Detta var för mig förvånande och för mig är det en fingervisning om hur hårt det faktiskt tog. Inte uttalandet i sig om mig, utan känslan av att jag helt förlorade tilliten. Förtroendet drogs undan som en trasmatta under mina fötter och jag har faktiskt än idag svårare att lita på människor.

 

Kanske var situationen inte någon stor grej för den andra personen, men det får mig också att fundera på att saker som människor säger och gör kan uppfattas på väldigt olika sätt. Saker som jag sagt eller gjort men som jag knappt kommer ihåg själv, framkallar kanske samma obehagskänslor hos någon annan.

 

Jag är med detta inlägg inte ute efter att hänga ut någon enskild person, inte heller ute efter att få exempel på om jag fått andra att må dåligt, utan mer som en fundering och en reflektion över hur vi människor fungerar.

 

 

Själv önskar jag att allt ständigt kunde vara frid och fröjd utan konfliktsituationer. Med tanke på det kan jag ju undra varför jag inte alltid backar av när jag upptäcker att konflikt är på väg? Det är ju oftast saker som i det långa loppet inte har så stor betydelse. Tror jag ska träna ännu mer på att vara en "mes".

Jag har en släkting som gillar heta diskussioner (för mig gränsande till gräl) som påstår att jag skulle må bättre av att inte backa undan och dra mig ur. Jag tror den har fel ;-) Jag tror jag skulle må alldeles utmärkt av att vara en lallande fåne :D