Om tävling och att avancera upp i klasserna

När är det dags tävlingsdebutera eller att kliva upp i nästa klass/svårighetsgrad?

 

Det finns inte ett enkelt svar på detta eftersom det till viss del beror på ekipaget, dess förutsättningar och mål.

 

Eftersom jag själv tävlar, dömer och tränar dressyr kommer diskussionen nedan till stor del att handla om dressyrresultat. Grunddiskussionen är dock tillämpbar på samtliga grenar. Dressyren har fördelen mot tex hoppning och fälttävlan att det sällan blir rent farligt om man startar för svåra klasser.

 

Som orutinerad tävlingsryttare kan det vara lämpligt att starta i de lägsta klasserna för att allt eftersom avancera uppåt. För en ryttare med mindre rutin, framförallt om det handlar om barn och ungdomar, är det roligare och mer stärkande för självförtroendet att vara duktig på en lagom nivå, än att alltid hamna bland de sista för att man vill rida väl svåra klasser. Se till att det inte går prestige i vilken nivå barn och ungdomar tävlar på. Det är alltför lätt att jämföra sig med kamrater och förbise hänsyn till den långsiktiga utvecklingen.

 

Grundförutsättningen för att det ska vara läge att starta, enligt min syn, är att ekipaget har en grundtrygghet och med relativ lätthet kan utföra övningarna på träning. Om ryttaren går in med känslan -"undrar hur det här går", så är risken för att man missar på tävling stor. Om ryttaren däremot tänker -"det här kan vi" så följer den känslan med in på banan och sannolikheten för att man skall lyckas ökar. Naturligtvis kan man missa moment ändå, men helhetskänslan och helhetsintrycket betyder väldigt mycket i programridning.

 

 

När är det då dags att avancera en nivå? Förutom det jag redan skrivit om trygghet så tycker jag att man bör ha ridit ett antal starter med stadigt  godkända resultat (över 60 % ) innan man går upp en klass.TilI klasser över Msv C dressyr måste man kvala, då gäller det att göra resultat över 62 %. Att man klarat kvalgränsen behöver inte med automatik innebära att man är redo att gå vidare. Det säger bara att man lyckats rida just den klassen på den nivån, det kan självklart vara så att det är nya svårigheter i nästa klass som behöver befästas bättre innan start.

 

Jag hade en gång i tiden en tränare som ansåg att man skulle ha ridit på 70% på en nivå innan man gick upp till nästa. Enligt mig är detta i många fall ett orimligt krav. Alla som tävlat en häst med begränsade gångarter vet redan nu vad jag menar... Om man sitter på en häst som är lydig och stadig och utför de tekniska delarna i ett program ganska bra, men inte har så stora gångarter, är det svårt att komma över 65%. Detta på grund av att kvaliteten i grundgångarterna påverkar grundbetygen genom hela programmet såväl som alla ökningar och förstås det rena gångartsbetyget.

 

Mia Wiklund och Radon, ridit godkänt Int 1 som YR.

 

Om man tävlar en sådan häst får man mer  tävla mot sig själv än mot andra. Istället för att bli frustrerad över att rosetterna kanske uteblir får man sätta upp andra mål. Det man lär sig på en sådan häst har man stor glädje av om man såsmåningom skaffar sig en häst med större gångarter.

 

Mia Wiklund och Don Silvio, segrar i MsvB och på väg uppåt i klasserna.

 

Det kan vara intressant att veta vad betygen betyder för en domare:

0 = ej utfört eller helt misslyckad

1 = mycket dåligt

2 = dåligt

3 = ganska dåligt

4 = ej godkänt

5 = med tvekan godkänd

6 = godkänd

7 = ganska bra

8 = bra

9 = mycket bra

10= utmärkt

 

Detta innebär att om man genomför en ritt på 60 % så är den som helhet godkänd, rider man på 70 % så är helheten ganska bra. Här vet alla som tävlat en häst med begränsade gångarter att det kan vara så att känslan i en ritt kan vara ganska bra, men att man trots det inte kommer upp i 70 %. Det kan också vara så att en ryttare gör den bedömningen att vissa moment i den klass man ridit behöver stärkas ytterligare trots att man rider klassen med godkända betyg och att man därför väljer att gå ner en nivå ett tag.

 

Det är av stort värde att diskutera med sin tränare om vilka klasser som kan vara lämpliga att starta utifrån ekipagets förutsättningar. Jag tycker också att det är mycket bra om tränaren emellanåt har möjlighet att vara med på tävling för att själv bilda sig en uppfattning om hur det fungerar, vad som är ekipagets styrkor och svagheter på tävling. Förutsättningarna blir ännu bättre för tränaren att hjälpa sin elev om man varit på plats och själv sett, jämfört med att få tävlingen återberättad för sig.

 

 

 

 

 

Det viktigaste är att ha roligt, annars uteblir ändå de långsiktiga resultaten. I början av tävlingskarriären kan det vara så att man är så nervös att inget känns kul, då gäller det att trots allt härda ut och göra fler starter. Med ökad rutin minskar vanligtvis nervositeten.

 

 

 

Lycka till på tävlingsbanorna!

 

 

 

 

 

 

 

 

Intressant läsning för någon som precis börjat fundera på att faktiskt kanske tävla ;)

Ibland känns det som att folk har så bråttom att klättra vidare, och det ser inte alla gånger bra ut på banorna (även om jag inte själv tävlat har man ju suttit som funktionär och speaker). Fast det ser ju inte så bra ut med de som stannar "för länge" på en viss nivå och formligen spöar allt motstånd, heller...

Gångarterna kan man däremot bygga på. Peter Nordlander berättade om en fjording han tävlade i USA, vars ökade trav han byggde upp med cavaletti ;)

Mycket intressant läsning då just detta är något som jag funderat rätt mycket på. Personligen så tycker jag att det blivit någon form av hysteri med att kvala, framför allt kvalen från msv c till msv b. Jag tror att många har lite bråttom just där. För kraven ökar ju på både häst och ryttare när man klättrar i klasserna.
Sedan håller jag med dig om detta med hästar som kan alla rörelser men som inte har stora flashiga gångarter. Där är det ju annat som spelar in när det är dags att höja ribban.
Trevlig blogg för övrigt med bra och intressanta inlägg ofta :)

Intressant inlägg! Det finns alltid människor som har åsikter om man ska gå upp i klasserna eller inte, men det handlar ju också om att kunna ge sig själv och hästen schyssta förutsättningar för att klara uppgiften. Mina döttrar vill båda gärna klättra uppåt, men vill samtidigt inte ge sig på något de inte klarar av.

Men visst är det trist också att se ekipage som aldrig klättrar i klasserna, trots stora framgångar på en viss nivå, så man kan säga redan på förhand att de kommer vinna klassen.

Samtidigt som det är trist med de som inte kommer vidare är det också tråkigt att se de som kan de tekniska momenten men nye har tillräckligt bra grundridningen (och då framförallt form, bärighet och lösgjordhet) rida för svåra klasser istället för att nöta grunder.
Himla svårt att hamna rätt med andra ord! :-D
Tror de var Bo Tibblin som tyckte att det i startlistan skulle stå vem ekipaget tränade för?
Det låter ju lite extremt men om tränaren skulle stå med sitt namn i startlistan kanske man skulle behöva be sin tränare avgöra vilken klass man borde rida? På sätt och vis kanske det hade varit bra?
Nej jag tror och tycker nog inte att det borde dras så långt, som du skriver slår ju ingen ihjäl sig av att starta fel klass någon gång! :-)
Väldigt intressant ämne! Och som vanligt klokt och väl formulerat! :-)

Väldigt intressant inlägg. Jag tror på att tränaren och ryttaren måste ha en dialog, sen kan det ju också bero på vad ryttaren har för egna mål. Det kanske inte är att rida på 70%, utan att kunna ha samma känsla som på träning! Jag tror att många har svårt att få ut det man känner på träning. Det kan ju vara ett mål att sträva efter!
Vi som precis har börjat med ponnydressyr, tyckte mig kunna se många ekipage som rider LC, för att sedan starta LA i klassen efter! Då är det ekipage som rider ganska bra i LA! Vad ser man för utveckling i det och vart är då dialogen med tränaren? Är det enbart för att plocka rosetter?
Intressant ämne det här, som man skulle kunna skriva mkt om...