Lyckofasaden tar död på oss ¨är en av rubrikerna på artiklar som snurrar runt i sociala medierna. Men är det verkligen nån som tror att de uppmålade "perfekta" liven verkligen existerar?  

Tänk om man är nöjd och lycklig trots att allt inte är perfekt? Är det inte tillåtet? Om man på det stora hela har det ganska bra, trots att det emellanåt sker hemska, sorgliga, oönskade saker i livet och att man emellanåt  kan vara både ledsen och rädd.

Jag har definitivt inga jämna tänder, tjänar inga miljoner, är urdålig på att hänga på fajten om vem som har snyggast bil, grönaste gräsmattan, flottaste badrummet osv men på det stora hela tycker jag att jag har ett väldigt bra liv. Jag har turen att vara frisk själv, vilket naturligtvis är en välsignelse. Jag har tak över huvudet, mat för dagen, en hobby jag brinner för, familj och vänner.

 

Det känns som om folk placerar sig i två läger: happy, happy, duracellkanin eller "gräv ner mig i gropen-elände". I de flesta fallen är det nog lite mittemellan?

Med ena foten i is och den andra i hetvatten är det genomsnittligt ganska lagom ;-)

 

Lite mittemellan var väl ESC i kväll också. Inga riktiga höjdarlåtar, några ok, några katastrofer och en grå massa däremellan.

Jag gillade Anouk -inget lull-lull bara in och leverera en låt! Ungern; Finland, Norge, Azerbadjan, Ukraina och Danmark var också ok.

Tyvärr har jag lite svårt för det svenska bidraget, det ylas för mycket i det. Nåt annat jag inte fattar är shownumret "Swedish smorgasbord" vad har lättklädda tjejer i korsett med det att göra -och badande i mjölk? Fy för den lede!

 

Nu ska jag se klart röstningen och hoppas att jag inte somnar ;)

God Natt!