Här kommer en fristående fortsättning på ett tidigare inlägg:

 

Jag tror det var i ungefär i samma veva som jag lärde mig att sätta ihop hästens utrustning korrekt som jag plötsligt räknades till dem som kunde få lite viktigare uppgifter i stallet. Man fick t.ex leda nybörjare på lektion och hjälpa till på helgjourerna i stallet. Det var aldrig tal om att man var för liten eller för ung. Bara man kunde klara uppgifterna så... Jag mockade glatt boxar så svetten lackade ( vi tävlade med varandra om "renast OCH snabbast"), fodrade och sopade gångar. Jag minns att jag kände mig som en viktig kugge i hjulet och var stolt över att få förtroendet. Visst var det jobbigt och ingen vidare ersättning, men det var det positiva som övervägde. Stoltheten över utfört arbete och kamratskapen i stallet är något fantastiskt! Det var många års skillnad på mina vänner i stallet, men kärleken till hästen var viktigare än datumet på födelseattesten. Stallet är en av de få miljöer jag vet som är härligt befriat från åldersindelning.

 

Så mycket ridning var det inte i förhållade till hästskötsel, men det kan ha berott på att jag inte var särskilt duktig på att ta för mig. Jag var gärna med på allt, men höll mig lite i bakgrunden. En av privatryttarna förbarmade sig till slut över den blyga, totalt  hästtokiga tjejen och frågade om jag ville bli skötare på hennes D-ponny. Vilken lycka! Jag fick rykta så mycket jag ville utan konkurrens av en hop andra, putsa, mocka och allt annat som hör till. Någon ridning var det inte frågan om den första tiden. Jag hade i alla fall inte klarat av den något ystra hopponnyn. Såsmåningom fick jag även rida, men det var bara att "växa i skorna" först. Jag minns första gången hon frågade om jag ville rida. Jag var så glad, så glad och samtidigt så nervös att jag trodde jag skulle kräkas :-) Det gick i alla fall bra och ledde till att jag gavs allt större förtroende. Men det var inte alltid lätt. Jag minns en gång när ponnyn blev skrämd av en motorcykel och skenade hela vägen hem. Känslan av total maktlöshet, på en ponny som sprang som om det gällde livet. När vi sladdade in på stallplan så gnistorna yrde hade i alla fall de äldre tjejerna hört oss komma efter vägen och haft sinnesnärvaro nog att dra igen stallportarna. Annars hade vi säkerligen fortsatt in i stallet.

 

På ridklubben ordnades många kul aktiviteter. Snitzeljakten var en av årets höjdpunkter. Då red man två och två en snitslad bana i skogen, och svarade på frågor som var uppsatta efter vägen. Det gällde att ha så många rätta svar som möjligt och en vettig tid på banan. Det var inte alltid ryttarna hade så bra styrsel på sitt riddjur, och sista biten till uppsamlingsplatsen hände det att hästen eller ponnyn bestämde tempot på egen hand. Det var mer än en gång min tid avsevärt "förbättrades" från sista kontrollen. Vid något tillfälle hann jag inte ens med att få ner något svar på sista frågan.

 

Inför maskeradhoppningarna planerades och fixades det långt innan tävlingsdagen gick av stapeln. Många fantasifulla kreationer syntes på banan.

 

Det anordnades förstås tävlingar. När det var klubbtävling skrev man upp sig på listan och hoppades bli tilldelad en häst eller ponny som man tyckte om. I mitt minne kom jag nästan alltid sist... men det var längesedan så det kanske inte var så illa som jag kommer ihåg det. Framgångsrik var jag i alla fall inte förrän den egna ponnyn kom in i mitt liv. Mer om det i ett senare inlägg. En gång minns jag särskilt väl. Det var Junior Cup i hoppning, måste ha varit ett av de allra första åren den tävlingen hölls, och jag hade lottats på en av de snabbare ponnyerna. Vi hade ett ridtävt som inte var alltför stort och man var tvungen att balansera upp sin häst i svängarna, det vissta vi alla. Jag lyckades mindre bra, gick omkull och fick ponnyn över foten. På den tiden satt man upp och red vidare och det gick ju inte an att sjåpa sig. Jag har aldrig varit jättemodig, men har ganska hög smärttröskel. När jag ridit klart kunde jag inte stödja på foten, det visade sig att den var bruten i stöveln. Gips och kryckor blev det förstås. Två veckor senare kunde jag inte hålla mig från stallet längre, tog mig dit med buss inför min lektionstimme och påstod till ridläraren att jag visst fick rida med gips! :-D Vilken ljugpotta!!