Hemma!
När vi kom till Midlanda gick vi ner för landning som vanligt, jag satt och läste (måste hålla flygrädslan stången med sysselsättning), plötsligt gasar planet och drar iväg kraftigt uppåt igen. När vi kommit en bit berättar piloten att det var så pass dimmigt att de inte såg landningsbanan, så de valde att avbryta. Jag blev förstås jättestressad. Vi fick veta att ibland när man går ner och sedan upp igen så rör man om lite, vilket gör att det kan bli bättre, så de skulle ta ett varv och sedan prova igen. Jag tänkte att jag ville veta så lite som möjligt :-b Var bara rädd... Ett andra landningsförsök avbröts även det. Som tröst fick vi informationen att det var lite bättre sikt -de hade sett landningsbanan precis när de drog på igen. Vi hade gott om bränsle och kunde cirkulera ca en timme innan vi skulle behöva fundera över alternativ flygplats meddelade man också. Jag hann tänka att "ja hurra" nu kommer jag att hamna i Umeå och få åka buss resten av dagen. Och sedan tänkte jag på pappa, som hade sagt att det här var toppen... mycket flyg för pengarna :-) Vi cirkulerade lite till och plötsligt rann rädslan av mig. Märkligt. Det var nog en förståndig pilot ändå som talade om vad som skedde... Jag tittade ut genom fönstret (brukar inte vilja titta ut) och såg dimman ligga i täta sjok på vissa ställen medan det på andra var helt klart. En stund senare landade vi.Det fick bli taxi hem för Kenneth var ju på jobbet.Hann med att göra en månads bokföring åt en kund innan jag drog iväg till ridskolan för två lektioner och en toppenrolig träning.Nu är det "fullt ös medvetslös" med jobb ett par dagar innan nästa resa som går åt Stockholmshållet.Kommentarer
Trackback
