Efter vad mina föräldrar berättat har jag alltid varit hästintresserad. De tror att det kommer från gammelmorfar som var hästkarl och hade arbetshästar. Vad jag vet har jag i alla fall alltid varit faschinerad av de stora djuren. Jag sparade alltid de småmynt jag fick och sa att jag skulle spara till en häst.

 

När jag gick i lågstadiet fick jag äntligen börja på ridskola. Mina föräldrar tyckte nog att det var ganska onödigt. I synnerhet mamma, som är hästrädd, hade nog hellre sett att jag nöjt mig med att åka hölass och nån gång emellan bli ledd på hästar hos släktingar i Hästbo. Hur det nu var så skulle grannflickan få börja rida och mamman i familjen övertygade mina föräldrar om att det var praktiskt att samköra. När vintern kom och det blev kallt hoppade grannflickan av, men jag vägrade sluta...

 

Min beskrivning är naturligtvis färgad av hur jag upplevde ridskolan och hur jag minns det. Kanhända mina vänner från denna period har en annan upplevelse. Jag påstår inte på något sätt att detta är den enda sanningen.

 

När man skulle rida lektion gällde det att vara tidigt på plats. Utanför kontoret ställde alla upp sig i kö i den ordning man anlände, för att sedan få välja häst bland dem som skulle gå just den timmen. Ibland funderar jag över om mina kurskamrater överhuvudtaget gick i skolan på eftermiddagen. Jag lyckades i alla fall aldrig komma bland de första, så de populäraste hästarna red jag aldrig under denna period. Såsmåningom förändrades systemet och ridläraren valde vilken häst vi skulle ha. För min del var det en klar förbättring.

 

De flesta hästarna var stora, de ponnyer som fanns var populära och allteftersom blev det fler i stallet av de mindre. Nu skall noteras att förmodligen tyckte jag då att det som idag för mig är en D-ponny var jättestort! I min dåvarande världsuppfattning, en tvärhand hög sjuåring, var ju perspektiven lite annorlunda.

 

Ridläraren såg man upp till -och var rädd för på samma gång. Långpisken var ett alltid förekommande redskap på lektionerna den allra första tiden, och när piskan ven i luften blev jag nog mer rädd än hästen. Då visste man att det blev fart på kraken, och fortfarande i en sjuårings värld, det gick JÄTTEFORT! Någon gång i slutet på 70-talet måste piskan ha försvunnit, för sedan kan jag inte komma ihåg den mer. Pedagogiken utvecklades förhoppningsvis... Eller så var det för att jag bytte ridlärare? 

 

På vintrarna var man rädd för snöras, första frågan var inte vilken häst man skulle få ha, utan om det var tösnö... Vårt ridhus var ett tält och på vintern hasade snön ner längs ridtältets väggar. Då skenade alla hästarna mot utgången och det var bara att hålla i sig.

 

I stallet fanns de stora tjejerna. De var jätteduktiga, och tuffa och hade Wahlströms ponnyklubbs märke på hjälmen. De vågade gå in till alla hästarna, lyfta på hovarna och morrade åt dem som försökte nafsa när man drog sadelgjorden. Man kunde alltid få hjälp att sadla och tränsa. Såsmåningom insåg jag att de nog var i stallet så gott som varje dag. Idag finns inte många sådana kvar i våra ridskolestall vilket är synd. Undrar varför?

När man blev lite äldre och kunde åka buss själv till stallet på helgen höll de tuffa tjejerna till i klubbstugan. Där hängde de under hästarnas matrast. Själv höll man nästan andan och smög in i ett hörn när man väl vågade sig in. Jag inte komma på ett enda tillfälle när någon av dem betedde sig illa eller var elak mot mig, så den oerhörda respekten berodde helt på hierarkin och rangordningen. De äldsta och de duktigaste stod högst upp helt enkelt.

 

Man kunde tillbringa en hel dag med att rykta, mocka, sopa och putsa träns. Efter ett tag lärde man sig också att sätta ihop tränsen rätt... (förmodligen var ridlärarna tacksamma när detta inträffade). Med hjälp av penna och papper noterades omsorgsfullt vilka hål sidostycken och nosgrimmor var spända i.