Happy happy
Måste man vara så förbannat lycklig jämt?
Jag är en häst- och kattälskande ekonom som har studerat vid Högskolan i Gävle och Uppsala Universitet. Efter många år som ridskolechef i småland och Härnösand arbetar jag nu med bokföring samt dressyrträning och utbildning av ryttare. Jag har ridit upp till svår dressyr och är dressyrdomare på MsvB-nivå. På fritiden har jag också en mindre hobbyuppfödning av dressyrhästar.
Jag upplever att folk skriver och pratar om lyckan och jakten på den hela tiden. Man kämpar att finna den genom att uppfylla livet med de finaste saker och dyra resor. Lyckas inte det byter man sin kvinna/man mot någon annan som ska kunna uppfylla en och ge de där euforiska kickarna. Sen blir det inte bättre och så börjar man om från början...
Men alltså, kan man vara euforisk och uppfylld av kickar hela tiden?
Vad är det för fel på att vara tillfreds och förnöjd?
Jag sa detta till en bekant och hon sa till min förvåning:
" Men hu, så himla trist. "
Jag håller inte alls med!
Jag har ett vardagsliv som är bra, där jag har allt jag behöver. Jag gör roliga saker både i vardagen och lite utöver det vanliga.
För mig är det lyckan, att kunna säga ärligt till mig själv varje dag att jag har det bra. Jag behöver inte jaga efter något mer. Visst kan det finnas saker som jag önskar mig, men om jag inte skulle få mer än vad jag redan haft i livet så har jag inte saknat något.
Hälsningar Ingrid
Förnöjd och tillfreds