Konstaterar att det är svårt både att sälja och köpa häst.

Som säljare är jag alltid lite orolig för att det skall bli något fel på hästen och att köparen ska tänka att felet fanns vid försäljningen.

Som köpare är det alltid oroligt. Man hinner ha sin häst ett tag innan man vet precis vad det var som kom med hem.

Mitt senaste privata inköp, Ludde, har även det gått via förmedlare/handlare.

Följer med visst intresse de skriverier som är i omlopp när det gäller branschen och kan konstatera att de misslyckade affärerna hörs och syns mycket. De lyckade mindre.

Jag tänker att jag nog oftast haft tur.

Av alla handlare jag köpt av är det bara två jag aldrig skulle välja att göra affärer med igen. 

Min grund för det beslutet är hur de hanterat uppkomna situationer. 

Jag ser det som självklart att på så många hästar blir det inte alltid som man tänkt sig.  

I de allra flesta fall har det utan problem gått att lösa med byte till en annan häst. 

I ett fall valde vi att ta bort hästen i fråga, då den visade sig ha en kronisk skada. Vi gjorde då ett förmånlig ekonomiskt avtal på nästa häst vi köpte. Detta för att jag inte ville att hästen skulle behöva lida längre än nödvändigt. Att sända tillbaka den hade förlängt processen oavsett vad som hänt hästen sedan.

En gång har jag hamnat i tvist, och då var det en privatperson som var säljare. 

Fördelen med handlare är att de har fler hästar. En privatperson har ju oftast inget annat alternativ att erbjuda. Det kan ju till och med vara så illa att de redan gjort slut på pengarna de fick vid köpet.

Enda sättet att veta exakt vad en häst varit med om och hela dess bakgrund är att föda upp dem själva. Det betyder inte att egna uppfödningar alltid är hundra procent friska och oskadade. Tyvärr.

Rent ekonomiskt är det ofta en dålig affär...men det för ju med sig mycket annat roligt.

Första bilden är Cloé, som jag tävlade upp till St Georges innan hon fick gå in i aveln vid 18 års ålder. Hon fick tre fina avkommor: Con Amore, Cinnober och Cupcake.