Ibland får man som domare höra påståendet om att vi i domarkåren "dömer ner" vissa hästtyper eller att vi rent av är "hästrasister". Självklart är det inte så. Som dressyrdomare måste vi utgå från vad tävlingsreglementet beskriver om dressyr och hur rörelserna skall utföras. Ju närmare "idealet" en uppvisning är, desto högre poäng.

 

Att det är rasvisa skillnader hästar emellan är nog bekant för de flesta som sysslar med hästar. Olika raser har lätt respektive svårt för olika saker, även om det naturligtvis finns stora individuella skillnader även inom raserna.

Ta tex en varmblodig travare: den har ofta svårt att galoppera samlat och i tretakt. När det händer i ett dressyrprogram påverkas betyget. Även om ryttaren tycker att hästen varit jätteduktig och lydig kommer betyget att bli knappt godkänt på grund av bristerna i renhet. Det beror alltså inte på att dressyrdomaren tycker illa om travare. Ett halvblod som har samma svårigheter får inte heller höga betyg...

På samma sätt finns andra ganska typiska särdrag hos andra raser: Islandshästarna har tex sitt sätt att röra sig, Frieserhästarna sitt osv.

 

Därmed inte sagt att individen är en dålig häst för det. Som ryttare och ägare måste man bara vara införstådd med att om man tävlar dressyr gäller det att komma så nära idealet som möjligt för att få riktigt höga betyg. Antingen skaffar man en häst som har förutsättningarna för att få de eftertraktade betygen, eller så jobbar man vidare på den häst man har och gör det bästa av situationen. Ingetdera är mer rätt eller fel. Det kan ju finnas viktigare saker än höga betyg på tävling, tex att man älskar sin häst som är trevlig att ha att göra med årets alla dagar. Som domare kan jag ha full förståelse för det, men jag måste ändå döma det jag ser på banan. Man får inte heller glömma att en svaghet kan uppvägas av en styrka på ett annat område vilket kan göra att slutbetyget ändå blir helt o.k.