En värdig ersättare
Som grädde på moset går det att kombinera med de produkter som jag fortfarande kvar från Depend. Flera nyanser av rosa
Slutet av oktober och det blommar ännu i rabatten. Mitt liv som ridskoleunge del 2
Här kommer en fristående fortsättning på ett tidigare inlägg:
Jag tror det var i ungefär i samma veva som jag lärde mig att sätta ihop hästens utrustning korrekt som jag plötsligt räknades till dem som kunde få lite viktigare uppgifter i stallet. Man fick t.ex leda nybörjare på lektion och hjälpa till på helgjourerna i stallet. Det var aldrig tal om att man var för liten eller för ung. Bara man kunde klara uppgifterna så... Jag mockade glatt boxar så svetten lackade ( vi tävlade med varandra om "renast OCH snabbast"), fodrade och sopade gångar. Jag minns att jag kände mig som en viktig kugge i hjulet och var stolt över att få förtroendet. Visst var det jobbigt och ingen vidare ersättning, men det var det positiva som övervägde. Stoltheten över utfört arbete och kamratskapen i stallet är något fantastiskt! Det var många års skillnad på mina vänner i stallet, men kärleken till hästen var viktigare än datumet på födelseattesten. Stallet är en av de få miljöer jag vet som är härligt befriat från åldersindelning.
Så mycket ridning var det inte i förhållade till hästskötsel, men det kan ha berott på att jag inte var särskilt duktig på att ta för mig. Jag var gärna med på allt, men höll mig lite i bakgrunden. En av privatryttarna förbarmade sig till slut över den blyga, totalt hästtokiga tjejen och frågade om jag ville bli skötare på hennes D-ponny. Vilken lycka! Jag fick rykta så mycket jag ville utan konkurrens av en hop andra, putsa, mocka och allt annat som hör till. Någon ridning var det inte frågan om den första tiden. Jag hade i alla fall inte klarat av den något ystra hopponnyn. Såsmåningom fick jag även rida, men det var bara att "växa i skorna" först. Jag minns första gången hon frågade om jag ville rida. Jag var så glad, så glad och samtidigt så nervös att jag trodde jag skulle kräkas :-) Det gick i alla fall bra och ledde till att jag gavs allt större förtroende. Men det var inte alltid lätt. Jag minns en gång när ponnyn blev skrämd av en motorcykel och skenade hela vägen hem. Känslan av total maktlöshet, på en ponny som sprang som om det gällde livet. När vi sladdade in på stallplan så gnistorna yrde hade i alla fall de äldre tjejerna hört oss komma efter vägen och haft sinnesnärvaro nog att dra igen stallportarna. Annars hade vi säkerligen fortsatt in i stallet.
På ridklubben ordnades många kul aktiviteter. Snitzeljakten var en av årets höjdpunkter. Då red man två och två en snitslad bana i skogen, och svarade på frågor som var uppsatta efter vägen. Det gällde att ha så många rätta svar som möjligt och en vettig tid på banan. Det var inte alltid ryttarna hade så bra styrsel på sitt riddjur, och sista biten till uppsamlingsplatsen hände det att hästen eller ponnyn bestämde tempot på egen hand. Det var mer än en gång min tid avsevärt "förbättrades" från sista kontrollen. Vid något tillfälle hann jag inte ens med att få ner något svar på sista frågan.
Inför maskeradhoppningarna planerades och fixades det långt innan tävlingsdagen gick av stapeln. Många fantasifulla kreationer syntes på banan.
Det anordnades förstås tävlingar. När det var klubbtävling skrev man upp sig på listan och hoppades bli tilldelad en häst eller ponny som man tyckte om. I mitt minne kom jag nästan alltid sist... men det var längesedan så det kanske inte var så illa som jag kommer ihåg det. Framgångsrik var jag i alla fall inte förrän den egna ponnyn kom in i mitt liv. Mer om det i ett senare inlägg. En gång minns jag särskilt väl. Det var Junior Cup i hoppning, måste ha varit ett av de allra första åren den tävlingen hölls, och jag hade lottats på en av de snabbare ponnyerna. Vi hade ett ridtävt som inte var alltför stort och man var tvungen att balansera upp sin häst i svängarna, det vissta vi alla. Jag lyckades mindre bra, gick omkull och fick ponnyn över foten. På den tiden satt man upp och red vidare och det gick ju inte an att sjåpa sig. Jag har aldrig varit jättemodig, men har ganska hög smärttröskel. När jag ridit klart kunde jag inte stödja på foten, det visade sig att den var bruten i stöveln. Gips och kryckor blev det förstås. Två veckor senare kunde jag inte hålla mig från stallet längre, tog mig dit med buss inför min lektionstimme och påstod till ridläraren att jag visst fick rida med gips! :-D Vilken ljugpotta!!
En av mina kompisar fick egen ponny. Nästan ofattbar lyx! Åh, så jag önskade mig en egen häst! Hade man tur fick man hjälpa till lite, titta på när hovslagaren skulle sko ( vilket var en show med den ovilliga ponnyn ) eller stå bakom på skidor och tolka i snön.
Jag gjorde nästan vad som helst för att få vara i stallet och få rida. Det fanns ett hyrstall, dvs ett stall där man kunde få hyra häst per timme och rida dit vi åkte emellanåt. Jag och min yngre syster cyklade t.o.m dit vid några tillfällen. Det var dryga 2 mil enkel resa...
Ridklubben hade sommarläger i Åbrotorpen utanför Ockelbo. Det var ett paradis för hästtokiga, sommarlovslediga ungdomar. Jag var aldrig där som lägerelev själv, men deltog både på arbetsdagar inför sommarens evenemang och som personal i köket.
Lite jobb...
...och lite bus...
( Gissar att de flesta av mina vänner på bilderna känner igen sig och hoppas ingen misstycker. )
Klubbens årsmöten var minnsann inte den trista tillställning som jag numera upplever att ett årsmöte oftast är. Nej här bjöds på show! Ingen ville missa detta. Hela årets "viktiga " händelser och lite till kunde presenteras i sketchform under någon intensiv timme. Många av medlemmarna hade uppenbara skådespelartalanger och bjöd verkligen på sig själva.
Kadriljen väntar på att göra entré vid något av alla evenemang. Tyvärr jättedålig kvalitet, men jag sitter på ponnyn framför skäcken.
Jag tänker ofta på ridskolechefen. Hon bodde granne med ridskolan. Tänk så lite privatliv hon måtte ha haft och så mycket hon gav oss.
Höstcafé
Var helt slut på kvällen, misstänkte begynnande förkylning i kroppen. Har INTE tid med sånt!!Under söndagen var jag på Timrå Hästsportförening och dömde ponnydressyr. Köpte den här fina väskan att ha domargrejorna i: 
Måndag, tisdag och onsdag har jag kämpat på med lektioner ( tur det är så himla kul!) och bokföring, samtidigt som jag haft en dunderförkylning. I tisdags invigde jag och Conny nya ridhuset på HRK. Jag vet inte om jag ska säga att det var med framgång precis, men vi satte i alla fall första bomärket i sargen. Oops! 
Det var väldigt stökigt utanför och någon öppnade dörren och klev in utan tanke på att det kunde finnas hästar i manegen.Långsam kommer också framåt
Åkte till en kund och gjorde lite jobb som jag inte ville ha liggande över helgen och fortsatt därifrån mot Ridklubben Östjämten för träning. I Liden stannade jag och tog en fika på ett litet ställe som dök upp efter vägen. Gott kaffe och en rejäl bit äppelkaka för nästan ingen peng alls.
Trimmade ett gäng roliga ekipage på RÖJ och diskuterade efteråt igenom vilka som eventuellt ska rida på clinicen där om två veckor. På vägen hem mötte jag fullt pådrag med blåljus. Inte mindre än 4 fordon, huga! Jag blir lite illamående vid synen. Jag kör nog alltid lite "söligt" i mörker, med tanken att det är fler än jag och mina medtrafikanter som kan finnas på vägen. Det är inga viltstängsel efter sträckan och vägen är ganska kurvig. Kommer det nåt djur går det på ett ögonblick och då är det svårt att hinna stanna även om det inte går i räserfart. Jag tycker dessutom att det är jobbigt för ögonen att köra när det är mörkt. Än så länge är det i alla fall inte halka, men det kan ju komma vilken dag som helst. Hemåt igen
Rutger som föl.Ännu en kanondag på Hviderup
Jag missade första hästen Mattias red då jag var tvungen att ringa och boka om lite flygbiljetter, men annars har jag sett häst mest hela dagen. Jag red Rutger strax innan lunch och hittade några till knappar idag tycker jag. Mia filmade lite, vilket var uppskattat. Det är nyttigt och intressant att se hur känslan "ser ut". Efter passet försökte hon hjälpa mig att få några bilder, men varken jag eller hästen var tydligen särskilt samarbetsvilliga... Antingen tittade jag åt fel håll eller så hade hästen "öronspret".:-D
Vi tog en tur till Flyinge och åt lunch. Gott att slippa mikrolådor och SJ-mat. Träffade på en av mina gamla elever, numera skicklig kusk, i restaurangen. Kul! När vi sitter och äter kommer ännu en, denna gång till häst i ridhuset. Mia red sitt pass på Silver på eftermiddagen och även idag fick jag lite filmat åt henne. Resten av dagen och kvällen har jag passat på att titta på Mattias både när han ridit och haft lektioner.När verksamheten avstannade i ridhuset blev det en välbehövlig dusch och en matlåda i mikron. Jag är inte något fan av färdigmat men den här varianten var faktiskt riktigt bra:
En härlig hästig dag
Tjenare!!!
Haha, snyggo! Efter lunch fortsatte jag att hänga i ridhuset och titta. Jag passade också på att filma Mia och Silver på deras träning.Kom på mig själv att tänka att det är synd att inte Cloe är kvar. Jag hade gärna betäckt henne med en av de hingstar som Mattias rider, Flore Star. Mycket trevlig individ.I kväll har jag varit i Södra Sandby och provianterat, så nu har jag kaffe ( ! ) och mat för resten av vistelsen. Hoppas på en lunchdate med Mia i morgon, då min planerade kundträff blev inställd. ( Ja, jag har en kund i Lund :-) )Ridhuset är tomt för i kväll, så jag har jobbat med projektet att utveckla företaget. Det är praktiskt att kunna jobba varhelst man är. 
Åter på Hviderup
Det är toppen att kunna bo såhär på anläggningen! I eftermiddag har jag tittat på när Mattias red Rutger ett pass och jag har även hunnit med att titta på lite träning i kväll. Datorn har fått åka med denna gång så jag fuskar med lite jobb också. 
Nya pjuck
Nån som vet om de blir mindre hala när de är "ingådda" ?I morgon ska jag ut och resa :-)Blött så det räcker och blir över
Jag tror att vädret skrämt bort folk för jag har aldrig varit på ett Friskispass med så gott om plats.Idag har jag varit på utbildning/coachning på förmiddagen. Jag har bestämt mig för att satsa lite på mig själv och utvecklingen av mitt företag. Gick därifrån med huvet fullt. Många funderingar, en del idéer och en skopa ny energi. Kanske kommer det i slutänden ut något som en del av er kommer att märka :-)Gick bort med Conny till banan i kväll med, tanken var mest att få bekräftat att det är kört nu. Jag fattar faktiskt ingenting... Började i det "dåliga" varvet där han alltid har lite jobbigare men idag såg han hur fräsch ut som helst och travade glatt på !? Blött och kladdigt var det men jag klarade mig undan med lite duggregn idag.Oväntat besök i hagen
Fick lite ändringar i eftermiddagens program som gjorde att jag åkte hem igen och jobbade vidare med bokföringen istället för att direkt efter lunchen åka till Conny. Det blev istället en sväng till stallet vid tretiden. När jag svängde in på gården noterade jag att hästarna var väldigt oroliga och sprang runt. När jag klev ur bilen insåg jag varför. I hagen sprang det ett gäng flamsande och skrikande tjejer. De sprang en bit innanför staketet och sedan tjöt de och sprang tillbaka igen. Jag insåg att det var skolelever ute på orientering. Tydligen har de satt en kontroll på höjden en bit utanför vår hage. Förra veckan var det ett par gäng som också hade svårt att tyda kartan... men de höll sig i alla fall utanför staketet. Tjejerna pep iväg under tråden och tillbaka ut i skogen. Jag tog in de lätt upprörda hästarna och hinner bara stänga boxdörrarna så kommer nästa gäng in i hagen med riktning upp mot huset. Den här gången knatade jag ner och talade om för dem att det nog inte är så lämpligt att de springer runt i hagar med okända djur. Första reaktionen från hästarna är ju att de blir rädda men sedan blir de uppspelta och busiga, tänk om något barn skulle hamna i skottgluggen! Borde barnen inte förstå att ingen satt en kontroll i en inhägnad hästhage, som dessutom ligger på en gård så nära huset? Och har lärarna inte pratat om allemansrätten och vad som är lämpligt eller ej innan de skickar ut skocken? Conny fick komma ut och röra lite på sig utan ryttare idag. Jag hade tur och hann hem till stallet innan spöregnet satte igång, men blöt fick jag bli ändå eftersom jag hade lektioner inbokade. Kvällens sista pass blev inställt så då snabbade jag mig hem och bytte om för ett pass på Friskis och Svettis. Jag MÅSTE ta mig i kragen och köpa ett par nya träningsskor, jag får kramp i fötterna varenda gång i de jag har. Fotvalvet är liksom felanpassat och hamnar för långt fram.Lämpligt nog hade Friskis-tidningen som jag fick med mig hem två hela uppslag om skor. Jag får läsa det i morgon och sedan ta tjuren vid hornen. Jag avskyr att gå i sportaffärer och behöva be om hjälp, det får mig att känna mig korkad och osportig. Gläds åt andras framgång
Gläds åt varandras framsteg, dela med er och skapa en miljö där människor får växa! Varmt och grönt i oktober
Oktober i norrland och varmt och grönt! Gräset växer fortfarande.
I eftermiddag har jag haft några träningar och sedan försett mina föräldrar med middag. De stannar till här på väg hem från filmvisningar i Hola. Alltid trevligt att få skämma bort dem lite.Working Equitation
Unghästridning på byggarbetsplats
Vi tar det fortfarande väldigt lugnt, hellre flera korta pass än få tuffare. Jag är hela tiden på spänn om han ska kännas sämre, men än så länge är det positivt. Håller tummar och tår!
