Tisdag och onsdag tillbringade jag i Hässleholm på försäkringsutbildning, så nu kan jag ännu mer om djurförsäkringar. Intensiva dagar gjorde att jag inte hann med något annat, men under ena lunchen smet jag ut och gjorde ett kort studiebesök på Kupan som låg ett hus bort.

 

 

Jag åkte nattåget hem och åkte till hästarna på torsdag fm. Mysigt att se dem igen. Rutger fick jobba på lina en stund och skötte sig bra. Han är verkligen en trevlig individ. Efter lunch åkte jag till en av mina kunder och på kvällen gick jag på Friskis och Svettis.

 

Det var första träningen sedan jag blev sjuk vid jul. Det kändes... jag har fortfarande ont i rumpan och lårens baksida. Det var dessutom ett pass som jag aldrig gått på tidigare: cirkelfys. Jag avskyr ju att gå på gym men detta var riktigt roligt. Hur man nu kan definiera att svettas, ta i så man ser ut som ett miffo, och få ont som roligt är ju en gåta förstås, men detta är definitivt ett alternativ till det förhatliga gymmet.

 

Varför gillar jag inte gym? Nu ska jag hårddra det hela, jag vet att det även finns andra än de som jag beskriver här. Min bild av gym: här står en skock nymejkade, välfriserade  inte självklart vältränade..., tjejer i dyra träningskläder av modernaste snitt. De är inte på plats för att träna och svettas utan för att kolla in killarna, spegla sig ( numera tar de nog en massa selfies också, men det fanns ju inte på "min" gymtid ;) ) och kanske eventuellt dra lite lätt i nån maskin. För många år sedan när jag nyligen flyttat hit till Härnösand försökte Kenneth övertyga mig om att jag hade fel, så han lyckades dra med mig till Högslättens lokal. Vad är det första som kommer in i lokalen? Självklart tjejgänget enligt ovan. Jag stod ut ett par gånger men ville inte mer sedan.

 

Jag har avlagda T-shirts, träningskläder som är omoderna, jag svettas, är högröd i fejset, pruttar nån gång när jag tar i för mycket och skulle aldrig idas fixa smink och hår INNAN en träning. På Friskis kan man tack och lov se ut som man vill, det verkar inte finnan någon standardoutfit.

 

Gårdagen var en jobbig och sorglig dag.

 

Det började redan sent på kvällen med att jag fick magsjuka och spydde hela natten. Strax efter åtta ringde Isabelle jätteupprörd från stallet och sa att Cloe låg i hagen och inte kunde ta sig upp. De går på lösdrift och klockan 23 på onsdagskvällen var allt som vanligt i hagen. Jag klädde på mig och for ut direkt och kunde konstatera att hon låg på en av de få isfläckar som finns i hagen (den har annars varit förvånansvärt bra i detta eländiga före som varit i vinter ) och inte gjorde några försök att resa sig. Vi drog henne med gemensamma krafter från isen så att hon skulle få bättre fäste men hon reste sig ändå inte. Hon gjorde några taffliga försök att sprattla lite men med benen rakt ut från kroppen istället för att försöka få dem under sig. Vad jag kunde se fanns inga skador på benen som kunde vara orsaken.

 

 

En sån här gång är det extra jobbigt att det är så långt för distriktsveterinären att åka. De utgår från Matfors och även om de prioriterade detta fall och åkte direkt så var det en ganska lång väntan ute i hagen. Veterinären undersökte, kunde inte hitta några benbrott hon heller men konstaterade ju precis som vi att hon var i dåligt allmäntillstånd och att vi inte kunde få upp henne trots ytterligare försök. Till slut hade vi inget annat val än att låta henne få en överdos sömnmedel och somna in för gott.

 

Tänker på alla fina stunder hon gett mig både på tävlingsbanorna och i vardagen och de fina avkommor hon gett mig. I dem kommer jag alltid att se en del av henne.

 

 

 

Nu har jag sett Hundraåringen som klev ut genom fönstret på bio. Rekommenderas! Många skratt blev det. Jag har också läst boken och tyckte även den var rolig.

 

Allan Karlsson är klar i knoppen och för åldern pigg i kroppen. Efter att ha sprängt lite för mycket dynamit hemma ( dö rävdjävel! ) placeras han på ålderdomshem, något som Allan inte uppskattar så värst. När 100-årsdagen skall firas väljer Allan att lämna ålderdomshemmet, fönstervägen.

Boken innehåller väldigt mycket och man har naturligtvis inte kunnat få med allt i filmen, men jag tycker ändå att man fått det hela att hänga ihop så att man känner igen sig och inte stör sig på det som utelämnats.

Robert Gustafsson är bra som Allan och sminket har verkligen gjort en insats. Jag gillar också Mia Skäringer som är en av de få kvinnor som syns i någon större utsträckning i filmen.

Vi konstaterade att det var förfärligt längesedan vi var på bio, den förra var Skyfall och det måste ju varit två år sedan, minst. Knepigt, när det nu är så mysigt att gå på bio.

Dagens inlägg skall handla lite om vikten av att ta hjälp.

 

För det första behöver man fundera på vad man vill göra med sin häst och sin ridning. Vill jag tävla eller endast träna för egen utveckling? Hur långt vill jag komma? Vad krävs för det och hur mycket är jag villig att satsa? Det är du själv som ansvarar för hur långt du kommer, men på vägen kan man omge sig med så bra förutsättningar som man bara kan.

 

För oss som bor i Norrland, med längre avstånd och mer begränsat utbud blir villkoren lite annorlunda än om man bor i södra Sverige, (eller för den delen på kontinenten ). Men det är bara att rätta sig efter förutsättningarna och göra vad man kan av situationen. Mitt största motstånd mot flytten ( jag flyttade från Småland till Norrland 1997) var att jag tyckte det blev så långa avstånd till mina tränare och till tävlingar. För att inte tala om avståndet till de flesta hästevenemang som sker. Jag tog beslutet att jag skulle träna vidare med målet att tävla de klasser som fanns häruppe och att försöka utveckla varje häst jag hade så långt jag kunde.  För att satsa ytterligare krävdes resurser, både ekonomiska och engagemangsmässiga, som jag inte var villig att lägga. Jag är inte rik och jag hade ett arbete på ridklubben som krävde hundraprocentigt engagemang.

 

Som tur är har sporten utvecklats en hel del i distriktet. Första åren jag bodde här var det inte ovanligt att det inte blev någon klass i Msv B. Nu är det i alla fall möjligt att tävla på Intermediaire-nivå och i alla fall få några starter varje säsong.

 

Eftersom jag fick extremt långt till en av de tränare som jag vill nyttja, har jag fått lösa det med att skicka dit hästen, komma efter och träna ett antal dagar i omgångar och låta tränaren rida däremellan. Helst hade jag varit kvar hela tiden och både sett när han rider min häst  och tränat själv, men jag har inte råd att ligga borta så långa perioder utan måste åka hem och jobba ihop pengar. Jag önskar faktiskt att jag gjort detta tidigare, men den tanken fanns inte förrän avståndet gjorde att det blev det enda tänkbara upplägget. De perioder jag är i skåne är jag helt nördig: jag sitter i manegen hela dagarna och tittar på varenda ekipage. Otroligt inspirerande. Mellan dessa tillfällen har jag tränat så ofta tillfälle ges för en tränare som kommer till två av klubbarna i distriktet. Då blir det i alla fall två dagar varannan vecka. Ett upplägg som fungerat ok för mig, även om jag gärna skulle vilja ha mer.  Det roligaste jag vet är att trimma!

 

Om man nu vill tävla, hur kan ett vettigt upplägg se ut?

Se till att ha en hemmatränare som du rider för. Minst 1g/vecka enligt mig. Ju mindre rutin, desto oftare behöver man ha ögon på sig. Jag tycker mig märka att de elever som har möjlighet att träna två gånger per vecka får mycket snabbare resultat. Ibland hör man att det inte går för att det inte finns tränare häruppe, men det tycker jag inte stämmer. Det finns någon för alla. Glöm inte bort de ridlärare som finns på våra klubbar. De har en längre och gedignare utbildning än tränarna, men glöms ofta bort i sammanhanget, även om de många gånger har mycket erfarenhet och tom egna tävlingsmeriter. Är det kanske lite "finare" att titulera sig tränare eller blir man bara hemmablind?

 

Ska man ha flera tränare (jag väljer nu att säga tränare även om det lika gärna kunnat stå ridlärare)  eller hålla sig till en? Många har en "hemmatränare" och rider sedan för någon som man har lite längre till emellanåt, tex en gång i månaden. Det tycker jag ofta är ett bra upplägg. Dels blir det ännu mer träning och så får man lite olika input. Är man orutinerad kan en del uppleva att det är svårt att rida för fler. Alla tränare har ju en personlig touch och man uttrycker sig olika, även om vi vill åt samma håll. Är det svårt -välj en till att börja med.

 

Tänk på att utbildning av ett ekipage tar tid. Var uthållig och hitta en röd tråd. Byt inte tränare hela tiden efter vad andra tycker eller vem som råkar komma till din stad. Att kunna behålla samma tränare en längre tid har jag upplevt som ett bekymmer häruppe. Först och främst gäller det att få någon man vill rida för att göra den långa resan en gång i månaden och komma. Sedan gäller det att hitta tillräckligt många som vill vara med och träna för att man ska få ihop det ekonomiskt. Här tycker jag att ryttarnas ombytlighet har varit ett problem genom åren. Jag har både arrangerat träningar själv och deltagit på andra klubbar och alla har samma bekymmer: först vill hur många som helst vara med och träna. Sedan droppar de av, en efter en, tills dess man inte är tillräckligt många för att få ihop till träning. Då provar man att ta hit en annan tränare och så gör nyhetens behag att det vill vara med massor av folk igen ... och så håller det på. Detta leder tyvärr till att man mer eller mindre tvingas till ett tränarbyte. Ingen tränare har något magiskt trollspö, och ingen har någon quickfix! Önskar att alla kunde få in det så det går att hitta en mer långvarig relation.

 

Om man har flera tränare kan det också vara bra att fundera på hur de kompletterar varandra.

Man kan tex välja att använda tränarna lite olika. Jag hade under många år två bra komplement; en som jag tyckte var petnoga på grundjobbet med lösgjordhet, rakriktning och gymnastik och en annan som jag mest red programdelar för. Man kanske har en tränare eller beridare som är väldigt skicklig på hästryggen och kan hjälpa till med att rida hästen regelbundet för att utvecklingen skall gå snabbare. Använd var och en till det den är bäst på eller där du har mest nytta av det. Jag är heller inte främmande för att jobba över grengränserna. Kanske har man någon från en annan gren som kan gymnastikhoppa dressyrhästen (eller dressyrjobba hopphästen). En del hämtar inspiration från WE, Western eller har travhästar som en del i hästlivet. Plocka de delar som passar just dig.

 

 

I Sverige, och framförallt bland ryttare på lägre nivå finns det nån form av "gör-det-själv-mentalitet". Som ryttare tycker man att alla ryttare skall göra allt själv och att låta någon annan sitta upp är fusk. Självklart kan man välja att göra allt själv, jag säger inte att det är något fel i det men jag irriteras av att en del av dessa ryttare öppet dömer och är spydiga mot andra som väljer en annan väg. Att göra allt själv är en väg mot målet, men har man möjlighet att ta proffessionell hjälp är det troligt att det tar kortare tid och man slipper en del misstag efter vägen.

Öppna ögonen! Hur det ser ut i andra länder? Man har ofta sin häst uppstallad hos tränaren som regelbundet rider och vidareutbildar hästarna. Ryttare på högre nivå använder sig i större utsträckning av sina kollegor. De vet vem som är bra på vad. Det har hänt mer än en gång att jag sett duktiga tävlingsryttares hästar stå i perioder hos andra framgångsrika hästutbildare.

 

Och vad är fusk? Det kommer aldrig att bli rättvist. Är det fusk att X har råd att köpa en dyrare och därmed troligen bättre häst än Y? Eller att kunna köpa en högre utbildad häst? Är det fusk att Z tillhör en familj där de är tredje generationen ryttare, medan Å har föräldrar som är hästrädda? Är det fusk att nån bor i Lund och en annan i Jokkmokk? Är det fusk att en del har föräldrar som kan betala för att man har med sig hästen och är dressyrelev/hästskötare åt nån av storfräsarna medan andra inte har det? Är det fusk att en köper en hästlastbil/ny trailer/dyr utrustning etc medan en annan väljer att, för sina hårt ihoparbetade, pengar låta hästen stå hos tränaren i två månader om året?

Jag ser inget av detta som fusk -man har bara olika förutsättningar eller gör olika val!

 

Åk och titta på så mycket bra ridning som möjligt. Se till att få input från clinics, titta på träningar och tävlingar, sätt er i manegen och titta på när er tränare eller ridlärare rider. Sitt kvar efter er egen träning och titta på era klubbkamrater när de tränar. Jag åker tex emellanåt på träningar och tittar när mina elever rider för andra tränare och tycker att det är både intressant och utvecklande.

 

Mitt råd till dig som vill bli duktig: Sätt upp mål. Planera. Ta hjälp. Jobba hårt och långsiktigt tillsammans med din/dina tränare. Släpp på prestigen och hitta det upplägg som passar dig och din häst bäst.

 

Lycka till och glöm inte att ha kul på vägen oavsett målet!